"Straight to You" - eller starstruck morning coffee

För ett litet tag sedan, en morgon efter festivalens första afton i en västkuststad, fann jag mig sittandes på mitt hotell djupt försjunken i frukostkaffet.
Gudarna skall veta att hotellfrukostar brukar vara heliga upplevelser för mig då jag inte uppskattar att bli störd eller avbruten. Har för övrigt alltid, sedan tidiga barnsben, haft en särskild känsla inför hotellvistelser, det väcker förnimmelser i mig som jag inte riktigt kan sätta ord på, av stärkt linne och lavendeldoft, men det är en helt annan historia. Kanske bäst berättad av Sophie Calle..

En känsla av att vara iakttagen och jag lyfter min blick. Den landar på en man som väl bäst kan beskrivas som "The God of Cool". Iklädd välskräddad, ytterst tätt sittande grafitgrå tredelad kostym, en jadegrön skjorta, sobert mönstrad slips, välansad mustasch, korpsvart halvlångt hår och - hårnät.
Han nickar med antydan till ett leende, lite av en rovdjursblick "in a wink of his eye". Slår sig ner vid bordet framför. Jag kikar lite diskret då min nyfikenhet inte tillåter annat. Mannen vill ha kaffe. Då tiden just passerat frukostens stängning sprider sig en besvikelse över hans ansikte. Reser sig och letar runt efter en kanna med någon slags rest av koffein. Jag tittar upp igen. Ler medkännande åt hans kaffelängtan. Tänker "aah, så väldigt lik han är Nick Cave...kan två personer verkligen besitta samma precision i sin uppenbarelse..hårnät och allt..men..herregud..det ÄR Nick Cave..."
Han fick till slut sitt kaffe.

Några år tidigare, närmare betämt sommaren 1996, åkte jag, helt själv, till Roskilefestivalen. Ingen av mina vänner hade tid eller råd eller lust och jag ställdes inför horisonten att missa saker som då, och nu, är väldigt viktiga för mig. Jag fick så se Neil Young spela under dryga två timmar med ryggen vänd mot publiken, jag fick dansa till Underworld två nätter i ett regnvått klubbtält under euforiska gryningstimmar och jag fick se Nick Cave. Den sommaren hade jag en kärlekshistoria med en man som var nästan ett decennium äldre än jag. Den sommaren gav han sig iväg på seglats med en vän. Saker och ting blev aldrig riktigt sig lika därefter men vi har under det senaste året återupptagit kontakten på ett vänskapligt, respektfyllt och lite trevande vis. Förälskelsen är långt borta men kanske kvarstår något annat. Musiken var, och är en länk oss emellan. Vi tycks ha samma besvärande emotionella förhållningssätt till den och till dem, sångerna och sångarna.

Jag vill därför tillägna följande text, kanske en av de allra vackraste, till L och tacka för de fina orden du skrev för några dagar sedan. De gjorde mig glad ska du veta.

All the towers of ivory are crumbling
And the swallows have sharpened their beaks
This is the time of our great undoing
This is the time that Ill come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

The light in our window is fading
The candle gutters on the ledge
Well now sorrow, it comes a-stealing
And Ill cry, girl, but Ill come a-running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
Once again

Gone are the days of rainbows
Gone are the nights of swinging from the stars
For the sea will swallow up the mountains
And the sky will throw thunder-bolts and sparks
Straight at you
But Ill come a-running
Straight to you
But Ill come a-running
One more time

Heaven has denied us its kingdom
The saints are drunk howling at the moon
The chariots of angels are colliding
Well, Ill run, babe, but Ill come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

Straight to You - Nick Cave (1992)

Sång till den flyende dagen (10 oktober)

Hur tungt det är för mig,
dag, att låta dig försvinna!
Du går, fylld av mig,
och kommer tillbaka utan att känna mig.
Hur tungt det är
att lämna kvar i din famn
det omöjliga ögonblickets
möjliga verkligheter.

Om kvällen filar en Perseus
snabbt av dina kedjor
och du flyr över bergen,
sargande dina fötter.
Varken min kropp eller min klagan
kan locka eller beveka dig,
inte heller floderna
som ger dig guldfärgad middagsvila.

Från österland till västerland
bär jag din runda låga.
Ditt stora ljus som håller
hur tungt det är för mig
att bära dig med dina fåglar
och dina armar av vind.

Dagens dikt är skriven av den spanske poeten FEDERICO GARCÍA LORCA (1898 – 1936).
Den ingår i samlingen CANCIONES - 1921 – 24

Gimme Shelter

"Oh a storm is threat'ning my very life today. If I don't get some shelter, oh yeah, I'm gonna fade away..."
En engelsk lördagseftermiddag. Den 5 juli 1969. En halv miljon människor lyssnar på The Rolling Stones i Hyde Park. Två dagar innan hittades Brian Jones död i en swimmingpool. Bandet var tafatt och dämpat. Publiken likaså. En oro i rynkade pannor och flackande blickar. Oskuldens tid var definitivt förbi och, betraktat genom mitt retrospektiva filter, det kan skönjas en ödesmättad osäkerhet och reservation. En vitklädd Mick Jagger inleder spelningen med att recitera P B Shelley's Adonais för att sedan släppa ut 3500 vita fjärilar i luften över London.
Ett halvår senare, den 6 december, står Stones på scen i Altamont och framför Gimme Shelter under vad som skulle bli en katastrofens spelning kantad av död och våld. Låten gav senare namn åt dokumentären som kom att skildra en slags paradigmskifte inom såväl musikvärlden som samhället i stort. "That's a kind of end-of-the-world song, really. It's apocalypse; the whole record's like that." enligt Mick. "Rape, murder, it's just a shot away, it's just a shot away.." Under inspelningen brakade Keith Richards gitarr sönder i sista tagningen och halsen föll av. Merry Clayton sjöng med en sådan intensitet och kraft att hon några timmar senare fick missfall. Jag skulle kunna skriva en avhandling om mina känslor för det bandet, den tiden, hur de präglade mina tidiga tonår, bilden av mina föräldrar och i synnerhet min mor. I morgon gör Broder Daniel sin sista spelning på Way out West i Göteborg. En jämförelse vore dåraktig. Men. Svärtan finns där. Frustrationen. Viljan till något annat. Distansen och alienationen parallell med den totala närvaron. Jag fick sms från Henrik i förrgår. Han skrev "Är det bra att vara trevlig?" Jag svarade torrt "Det där är väl en definitionsfråga. Och personrelativt. Jag tycker ju att Bobby Gillespie är trevlig och förmodar att man sätter sin egen standard.." Han svarade då, lite uppgivet "Det är en ny grej det där för mig att vara trevlig men jag tvekar fortfarande".
"I tell you love, sister, it's just a kiss away, it's just a kiss away.."

I Am The Resurrection

En Golgatavandring. Bildligt och bokstavligt. Utan tillstymmelse till andlighet i begreppet. Det senaste halvåret har varit en prövning. Vill aldrig ha tillbaks det. Tungt så tungt med mycket dramatik, sorg och sjukdom. Ibland har jag varit närvarande i det, ibland har jag försökt att springa ifrån det, eller snarare mig själv. En kortsiktig men nödvändig flykt. Eller inte flykt, det är faktiskt ett orättvist begrepp, men kanske pausering. Ibland för att reflektera och förstå, ibland för att andas, ibland för att bara glömma en stund. Vissa sår sägs tiden läka men aldrig, inte någonsin, förlusten av min Mikael, min älskade käre ödmjuke sorgsne empatiske stoiske vackre, så andlöst vackre kusin, min bror. Vad annat kunde du göra?

Och så A. Fan ta dig. Och dina demoner. Underbara jävla idiot. Och så I. Fan ta dig också. För att du fegade ur på ett helt annat vis. I verkligheten. Du hade ett val. Vet inte om du har det längre. Har fortfarande lite svårt att andas iallafall.

Nu återstår en slags inventering. En kollationering om man så vill. Eller status över vem jag är, har varit, borde vara och rimligen kan bli. Till en början ska jag radera några nummer. Två av dem har inte längre någon mottagare. Ett får jag nog ingen användning för är jag rädd. Några siffror blir genast väldigt symboliska, representanter för något hjälplöst definitivt. Några knapptryck så är jag där. Vi ses. 

Je vous remercie pour tout les choses fantastiques, Yves.

Gimme danger little stranger

Kant sa en gång "som motvikt till livets alla sorger har människan fått tre gåvor - hoppet, sömnen och skrattet".

Han glömde musiken.

I afton kommer Theo ner för att göra några Iggy-låtar på Debaser i sällskap av Krunegård mfl. Har inte träffat honom sedan Anders gav upp där en natt på Västerbron. Båda hade en viktig roll i min relation till Henrik, i synnerhet Anders som var den som först insisterade på att fråga min vän J om det var ok att H uppvaktade mig medan vi stod några meter ifrån varandra och tittade under lugg (han hade faktiskt lugg för fem år sedan). Sedan följde en tonårsförälskelse av rang under några månader. Jag ler fortfarande.

Anders hade just börjat träffa Paola och verkade förhållandevis stabil i det. Han var så snäll. Snäll. Och nyfiken. Och intresserad av saker och situationer och människor i sin omgivning. Och omtänksam så till den grad att han, mitt i sin förtvivlade situation där i natten på bron, tar sig tid att sätta på bilens varningsblinkers innan han tar steget ut.

Longing for lullabies

Är fortfarande i helgens eftersvallningar. Tanken var utflykt till Båstad på lördagen med Viktor Rosdahls vernissage på A&K. Vaknade på fel sida och stannade hemma. T hade hört av sig i veckan och signalerat att hon skulle med på Kleerupturnén och skrev upp mig på listan. Denna underbara dam! Bjöd in sällskapet som tack till improviserad drink/middag hos mig med Sangria och korvgrill på balkongen. Johan, Nils, Aje, Magnus, Josefin, StorFakiren mfl slöt upp tidigt och det var väldigt behagligt att få tid att uppdatera med var och en. Har svårt för dessa fragmentariska samtal som annars uppstår när man samtidigt ska agera värdinna med en leende överblick.

Åkte Pablo till Jeriko. Jag hopvikt i baksätet med fötterna upp genom takluckan på den vita bilen. Dumrökte en cigg på väg in. Salongsberusad på Sangria och Campari.

Spelningen var över förväntan. Stor-Klas öppnade med visuals, nickandes i lätt otakt med fokus på sina instrument. Publiken först lite tveksam men det blev snart fritidsgårds-stämning och handklapp. Minns första mötet med "With every heartbeat". En vän hade länkat till Kleerups myspace och sa att det var det bästa han hört på länge. Det var i januari 2007. Jag blev helt förstummad. Vissa människor har den där begåvningen som man knappt kan verbalisera, som är rent emotionell och intuitiv. Minns också att jag började gråta, oförklarligt, men det vällde upp en våg av sentimentalitet. Musik som manipulation, indeed. På Jerikos scen knicksade T runt bakom Andreas till Robyns sång och magin var lite bruten. Hennes egen storhet blev dessto mer uppenbar när hon själv sjöng. Kanske vackrast i Sverige, som sagt.

Ganska lugnt efteråt med stilla samtal i källarlogen. Storfakiren och Marit konststerade att deras kusiner faktiskt var gifta med varandra. På väg upp träffade jag Stor-Klas. Sällskapet gick mot hotellet för att lämna instrument och sedan vidare på herr Bjerkerts efterfest. Jag sa godnatt vid korsningen Föreningsgatan/Amiralsgatan och gick hem. Stor-Klas ringde när jag var på väg in genom porten. Ville komma förbi. Det fick han. Musik som manipulation. Och konst, indeed.